Podemos vid ett vägskäl

Med mindre än tre veckor kvar till en rad lokala val i Spanien, bland annat i Madrid och Barcelona, och ungefär ett halvår innan parlamentsvalet har en strategisk debatt på nytt brutit ut i Podemos. Då framgångarna för Podemos och Syriza blivit tongivande för den strategiska debatten i svenska antikapitalistiska rörelser såg jag ett värde i att tillgängliggöra kritik formulerad av aktivister från de spretiga sociala rörelser som vuxit fram sedan 2011 även på svenska. Föreliggande debattinlägg är skrivet av tre personer från Observatorio Metropolitano, ett tänkande och skrivande aktivistkollektiv baserat i Madrid, och publicerades ursprungligen på deras blogg Contraparte den 4 maj 2015.

 

För en omorientering av Podemos

Den strategiska debatten i Podemos har blivit en offentlig affär. Igår (3 maj, ö a) bidrog självaste Pablo Iglesias storstilat till diskussionen genom en artikel där han uttalat hämtade sin inspiration från Gramsci. Men bortom partiets högsta ledning handlar det om något som angår alla: alla de många personer och omfattande sociala skikt som önskar en genomgripande förändring av den spanska politiska verkligheten. Det som började som ett bakgrundssorl under valsen i Vista Alegre (Podemos höll sin kongress i oktober 2014 i Palacio Vistalegre, en inomhusarena i Madrid, ö a) har blivit högljudda krav. ”Valkrigsmaskinens” populistiska strategi, inriktad på ett blixtkrig som ska resultera i en snabb och förkrossande seger, har visat sig vara felaktig utifrån sina egna premisser. Och faktum är att dess val av slagfält att testa sig på – opinionsmätningarnas och den politiska marketingens – har slagit tillbaka mot den själv.

Det kan vara lämpligt att påminna sig om vad som var denna strategis största kostnad: att avstå från att organisera ett parti som skulle kunna leva upp till tiden efter 15M (15M syftar på den decentraliserade och spretiga torgockupationsrörelse som svepte över Spanien 2011, ö a), förmöget att ge en organiskt, territoriellt och sektoriellt sammanhängande mening åt en situation som berättigat kunde kallas överfull i termer av vilja till deltagande. Mer än tusen cirklar (”cirklar” är Podemos motsvarighet till lokalgrupper, ö a) dök på några få månader upp vitt och brett över landet och tiotusentals personer sökte sig till detta nya parti som hade en verbböjning till namn. Ur blixtkrigssynvinkel tedde sig emellertid cirklarna som ett ”aktivistiskt” hinder. Skulle de få verklig tyngd i organisationen – sade man – skulle de enbart försvåra en mer omfattande kommunikation med den ickemobiliserade sociala majoriteten. Podemos strateger pekade på just de sociala skikt som politiska kommentatorer sedan åratal lokaliserat de stora röstfångsterna hos. Och därför, och baserat på en stereotypiserad motsättning mellan ”aktivisterna” och ”medborgarna”, eller till och med i ännu mer koffeinfri form ”folket”, avlägsnades cirklarna från en verklig maktposition, från att vara en motmakt inom partiet, i jakt på en kommunikation som inte medieras av obehag hos ”vanligt folk”. Följdriktigt kasserades kasserades linjerna som kritiserade denna modell om och om igen med en och samma anklagelse: tillvand smak för att befinna sig i minoritet och rädsla för att erövra makten.

Problemet, eller ett av dem, är att, vilket de stora massrörelserna under 1800- och 1900-talen förstod väl, organisationer strukturerade nerifrån och upp inte bara är mer demokratiska, utan dessutom förser rörelsen med källor till direkt information över möjliga politiska scenarion och den nödvändiga strategin för att hantera dem. Från Karl Marx arbetarundersökning (”En arbetarundersökning”, 1880, ö a) till det tidiga 1900-talets revolutionära fackföreningsrörelser har rörelser för omvandling förstått att det behövs direkt information om sociala fenomen och den politiska konjunkturen, åtminstone om man vill konstruera och organisera de framväxande politiska realiteterna och inte bara replikera och reproducera konjunkturens mest statiska ideologiska beståndsdelar. Med andra ord återspeglar en organisation med kanaler för information och beslut underifrån inte bara en preferens för demokrati, utan det är oumbärligt för att rörelsepartiet ska kunna vara en katalysator för omvandling och inte en broms.

Frivilligt berövad organisationen ser sig Podemos på så sätt bundna till en rad beslut enbart baserade på opinionsundersökningar, pratshower och valresultatsprognoser. Denna strategis första ”men” är att i komplexa och fragmenterade samhällen är en sådan idé om direkt kommunikation med ”folk”, som påstås konvertera det spontana missnöjet till valhegemoni, blott en chimär. Man behöver inte leta långt bakåt för att hitta tidigare fall som är liknande, om än i en annan kontext. Under den ekonomiska cykelns uppgående fas använde Zapateros regering (socialdemokratisk regering 2004-2011, ö a) också denna metod för att upprätthålla illusionen om kulturellt framåtskridande tills dess att den ekonomiska krisen helt enkelt krossade den.

I slutändan har Podemos strategi återvänt till ett politiskt centrum som idag bara kan återuppliva de politiska kategorier som var centrala innan den destabilisering som 15M knuffade igång. Det subjektiva uttalandet ”jag står i mitten” får betydelsen ”jag är medelklass” och blir föga meningsfull i en kontext där de materiella grunderna för medelklassen kollapsar. Denna gest är dessutom särskilt olycklig i ett parti vars främsta prestation, hittills, fortsätter att vara modet att ha brutit med dödläget som politiken befunnit sig i sedan 15M. Om grundarna i det ögonblicket hade avvaktat opinionsundersökningarna hade Podemos inte funnits.

Efter att ha nått toppen på sin tillväxt runt Januari 2015 har Podemos gått in i en fas av stagnation som följs av en av nedgång. Men vad som är värre är att ”centreringen” av diskursen som åtföljt denna valstrategi har skapat förutsättningarna för framväxten av Ciudadanos som en politisk kraft för den politiska regimens återväxt. Ingen annan formering hade kunnat ge sig in utan den klyfta som Podemos öppnade. Paradoxen är att genom att öppna denna klyfta skapade man stommen så att andra kunde fylla ut den. Genom att insistera på att inte definiera sig i programmatiska termer, att använda korruptionen som främsta spelplan – vilkens tydliga tendens att fästa sig vid konkreta personer öppnade dörrarna för ett utbyte av eliter och regenereringen – och att undvika de sprickor som de facto existerar mellan de många sociala sektorer och fraktioner som utgör ”folk”, har man i slutändan orsakat att ett parti/chiringuito (utomhusbar vid t ex en hotellpool eller på en strand, ordet används också nedsättande om företag inom den informella ekonomin, ö a) som Ciudadanos, som rör sig i just sådan terräng mycket mer avslappnat, får övertaget i opinionsundersökningarna. ”Folk” föredrar helt enkelt originalet framför kopian.

I ljuset av dessa resultat kan inget av det som sagts här så långt framstå som en undergroundkritik av en podemosiansk mainstream. Vare sig man gillar det eller ej står vi inför en strategisk debatt. Juan Carlos Monederos (till den 30 april sekreterare för konstitutiv process och politiskt program i Podemos) ljudliga avsked förra torsdagen, efter några uttalanden som sammanfattade innehållet i den interna kritiken av den populistiska/centristiska strategin, har gjort att debatten brutit ut kraftfullt och oåterkalleligt. Naturligtvis kan vi tvivla på äktheten i Monederos uttalanden, beaktande att han var en av de mest entusiastiska bakom Vista Alegre-modellen. Men det vore fel att fokusera debatten kring honom. Faktum är att det värsta som kan hända Podemos just nu är att detta unika tillfälle i den politiska debatten ska te sig som en enkel maktkamp mellan kända personer. Givetvis finns det och kommer att finnas egennamn, men till skillnad från striderna mellan Susana Díaz och Pedro Sánchez (ledare för socialdemokratiska PSOE, Díaz på regional nivå i Andalusien och Sánchez nationellt, ö a) handlar det i Podemos om två strategiska valmöjligheter som står emot varandra och inte bara en simpel maktkamp om kontroll över partiapparaten. Att ta detta tillfälle i akt för att sätta igång en organiserad och pluralistisk debatt ur vilken ett nytt Podemos kan träda fram, som strategiskt och organisatoriskt utvecklar kraften för konfrontation och ruptur som det första Podemos hade, framstår som det enda verkliga alternativet, åtminstone om man inte vill fördjupa de misstag som redan begåtts och slutgiltigt kasta den historiska möjligheten till förändring på historiens skräphög.

Naturligtvis kommer det finnas de som anser, enligt samma logik som har fört Podemos hit, att  satsa på en återetablerande process mitt i valtider – och hela 2015 är det – innebära ett äventyr som kan kosta många röster. ”Inget skrämmer väljare mer än interna motsättningar”: detta är en av dessa plattityder – på samma sätt som ”man måste erövra den politiska mitten” – som konventionell statsvetenskap och valsociologi hamrat in i oss i åratal. Men dessa uttalanden åsyftar, återigen, konjunkturer med politisk, ekonomisk och institutionell stabilitet; tidigare konjunkturer, mycket annorlunda från den vi upplever nu. Hastigheten i förändring som har gjort att en chiringuito som Ciudadanos, sammansatt av återanvända högertyper och politiska karriärister av alla slag, har vuxit fram på knappt fyra månader kan göra att ett nytt Podemos återfår kapaciteten att stå ansikte mot ansikte med den oligarkiska regeringen.

När valen i maj är över, är det därför nödvändigt att satsa på ett nytt konstituerande av partiet. Inom ramen för denna nya asamblea ciudadana (namnet på Podemos direktdemokratiska konstitutiva process 2014, ordagrant ”stadsmöte” eller ”medborgarmöte”, ö a) borde man se över och demokratisera den organisativa modellen och på samma gång definiera den strategiska diskussionen i nya termer. Bara på det sättet verkar det som att vi kan återvinna drömmen om förändring som lockade så många sociala sektorer och Podemos som det verktyg för omvandling och folkligt bemyndigande som behövs för att vinna val och, bortom det, tvinga fram ett konstitutivt brott med -78 års regim (Spaniens nuvarande konstitution är från 1978, tre år efter fascistdiktatorn Francos död, ö a).

Isidro López, Emmanuel Rodríguez och Pablo Carmona