Om de spanska lokalvalen 24 maj

av herrmask

marea-atlantica-11

I söndags, 24 maj 2015, hölls lokala val på många håll i Spanien vars resultat gett eko över hela världen. En husockupant har blivit borgmästare i Barcelona, krav på långtgående demokratisering och ekonomisk omfördelning har vunnit på många håll. Den nya rörelse som det handlar om refereras i Sverige ofta till som en del av partiet Podemos, vilket är en grav förenkling och missar dynamiken i vad som faktiskt händer. Följande kommentar till valet är skriven av personer i Observatorio Metropolitano, ett tänkande och skrivande aktivistkollektiv baserat i Madrid, och publicerades ursprungligen på deras blogg Contraparte den 26 maj 2015.

 

Skiftet börjar i stadshusen

”Det har nästan varit som 12 april 1931”, sade någon optimist och syftade på det val som öppnade den andra republikens dörrar. Det är viktigt att understryka ”nästan” eftersom söndagens utkomst inte verkar ha gått lika långt. Men hur mäktigt och nytt det de senaste lokala valen har gett oss.

Angående den 24 maj flyter redan floder av bläck, i vanliga fall för att belysa några banaliteter som man kan utläsa genom en flyktig blick på resultaten (som tvåpartisystemets abrupta och förutsägbara fall); eller för att reproducera mediabranschens nödvändigheter, alltid närstående den representationsindustri som utgör vår demokrati. Kanske därför ignoreras det avgörande faktumet. Söndagen bekräftade existensen av ett nytt ”rupturens” parti: en brokig och komplex realitet bestående av lokala initiativ med självbestämmande och kapacitet att komma in i institutionerna, som i ljuset av antalet erhållna röster borde räknas som den tredje starkaste politiska kraften i den spanska staten.

Det är inte bara Madrid eller Barcelona, inte heller Ada Colau eller Manuela Carmena, inte ens Podemos, utan flera hundra plattformer som täcker nästan hela spektrat av mellanstora städer i detta land (de mellan 50 000 och miljonen invånare), i vilka klart mer än hälften av befolkningen lever. Som ett spår av 15M, av boenderörelsen, av de olika ”tidvattnen” (”Mareas”, en rad proteströrelser mot privatiseringar och nedskärningar inom utbildning, vård, socialt arbete mm, ö.a.), av de första Podemoscirklarna (Podemos lokalgrupper kallas cirklar, ö.a.) har de vuxit fram med en spridningskapacitet som borde orsaka förvirring och glädje i samma utsträckning. Sociala rörelser, stormöten, cirklar, mer eller mindre ärliga sektioner av det nästan utdöda IU (Izquierda Unida, svenska Vänsterpartiets systerparti, ö.a.) och en oerhörd mängd bekymrade personer som (slutligen) öppnat sig för samhällslivet har föresatt sig att arbeta i en så ogästvänlig terräng som skapandet av kandidaturer och genomförandet av valkampanjer. En kapacitet till social självorganisering som har visat den enorma demokratiska avlagring som ackumulerats under blott fyra år av politisk kris.

De främsta exemplen har kommit så långt som till segern, eller nästan, i konkreta städer, hela län eller till och med storstadsområden. På detta vis är det, till exempel, i Rías Altas (område i Galicien i nordvästra Spanien, ö.a.), där Marea Atlántica har tillägnat sig A Coruña men också Ferrol och Santiago: eller i Cádizbukten, där Sí Se Puede i slutändan säkerligen kommer att styra stadshusen i Cádiz och i Puerto Real; eller längst i söder i Madridområdet där de kommer att styra Ciempozuelos och även Pinto; eller i Zaragoza där ”En Común” blivit näst störst, bakom endast PP. Med andra ord, med resultat bättre än IU någonsin haft mäts styrkan i dessa kandidaturer inte i deras resurser eller i deras synbarhet i media, utan genom den fiende de har stått emot: partiväldet och dess pamptentakler, de lokala oligarkierna från tegelbubblan (Spaniens bolånebubbla som föregick och orsakade den ekonomiska krisen, ö.a.), lokalpressen – i dessa krafters tjänst -, det vill säga de intressen som sammanlänkats runt några årtionden av kommunal plundring. Och ändå undervärderar vi deras betydelse om allt reduceras till en valframgång.

Den ”nya demokratiska municipalismen” verkar ha utfärdat en ofattbar utmaning av det konventionella politiska språket, det som undantagslöst reproduceras av massmeda i deras omättliga sökande efter ansikten, logotyper, uttalanden, symboler som reducerar och gör skådespel av representationen. Det är värt att påpeka att dessa kandidaturer inte är ett parti, åtminstone inte i konventionell bemärkelse, och att när de haft ett partis masker – som de ”Ganemos” som styrts av IU – har deras resultat varit sämre än mediokra. Autonoma, oberoende, förankrade i sina lokala verkligheter har de varit minst lika starka som sina länkar till allt det som inte var exakt de själva. Faktum är att det räcker att jämföra resultaten på regionnivå med de kommunala för att bekräfta att där kandidaturerna har svarat på breda och komplexa sociala rum har demokratin varit mycket mer framgångsrik (även i valmässiga termer) än centraliseringen och vertikalismen som några ledande sektorer i Podemos har framhållit som den enda möjliga vägen till valseger.

Men det finns något mer, och det är kanske bara genom denna breda och mångfaldiga rörelse som man kan förstå betydelsen av de två stora framgångar för den nya municipalismen: segern för Barcelona en Comú och nästan-segern för Ahora Madrid. Sammanfattade, förklarade och presenterade av massmedia nästan enbart med referens till Carmenas och Colaus personer får bägge kandidaturernas framgångar sin omfattning i ljuset av det osynliga och kolossala arbetet av en enorm aktiv minoritet. Bara så kan man förstå att i bägge städerna så har de bästa resultaten uppnåtts i de kvarter (i de flesta fall de med lägst inkomstnivåer) där den sociala väven har varit involverad med eller runt kandidaturen, men utan att vara del av densamma: en mängd lokala grupper, workshops och seminarier, ibland enkla och i minoritet men imponerande när de betraktas sammanlagt. Därför är det lämpligt att, återigen, säga municipalism, lokal demokrati.

Naturligtvis, eftersom varken representation eller tillgång till styre är garantier för något demokratiskt skifte, är municipalismens utmaningar enorma. Men oavsett vilket har 24 maj gett en ny återkomst i den politiska cykeln, kanske större än den för ett år sedan. Valgenombrottet i stadshusen för förändringens krafter har åter accelererat en konjunktur präglad av kravet på ett brott med 1978 års regim (Spaniens nuvarande konstitution trädde i kraft 1978, tre år efter Francos död, ö.a.), ett krav som verkade ha stängts och som glädjande nog har dykt upp igen. Dessutom har de lokala kandidaturernas framgångar avtäckt behovet av att Podemos omprövar effektiviteten i sin populistiska fixering och sin vändning mot politisk marknadsföring, det vill säga röra sig mot sammansättningen av en mångfaldig organisation, öppen för överskridandet och med rupturen i sikte. Efter att ha sett hastigheten och djupet med vilka de municipalistiska kandidaturerna brett ut sig är det lätt att tro att vi hinner i tid för att vinna det nationella valet i november.

Emmanuel Rodríguez och Isidro López

Annonser