Om den nya spanska lagen mot demonstrationer och andra protestformer

av herrmask

När jag idag, dagen innan vad många kallar den spanska demokratins slutgiltiga avskaffande, kollar nätupplagan på högertabloiden ”La Razón” står det inte ett ord om morgondagens omröstning i parlamentet. Huvudnyheterna gäller att president Rajoy tycker att hans partikamrater i Mley-mordaza-pp1adrid är bra, att facket är korrupt, den spanska flottans hjältemodiga insatser mot afrikanska pirater och en mängd artiklar om hur hemskt det är att katalanerna vill bli självständiga. På inte fullt så reaktionära ”El País”, Spaniens största nyhetsmedia, lyser rapporteringen också med sin frånvaro, liksom på public service-TV:s hemsida. Delvis har frågan förstås tappat sitt nyhetsvärde, för en månad sedan skrev alla om den. Delvis så är den redan avgjord: morgondagens omröstning är en formalitet då regeringspartiet Partido Popular har egen majoritet i parlamentet och någon opposition inom partiet inte finns i sikte.

”Ley orgánica de Protección de la Seguridad Ciudadana”, som det handlar om, innebär bland mycket annat böter på mellan €30 000 och €600 000 för att twittra eller affischera för demonstrationer i samband med valen eller på vissa platser (t ex vid parlamentet), en detalj som tydliggör hur intimt förknippad lagen är med de massiva torgockupationerna i samband med valet 2011, ”el movimiento 15M” som de kallas efter datumet de började på (15 maj), och lagen har snabbt inom den saliga blandning av rörelser och grupper som uppstått ur 15M kommit att kallas ”ley anti-15M”. Den har mötts av åtskilliga stora demonstrationer, senast i lördags attackerade polisen en demonstration med tusentals deltagare och det uttalade syftet att omringa kongresshuset.

I proteströrelserna, som är intimt sammanvävda med de rörelser som uppstått efter 15M, råder idag en stämning med lika delar fasa och cynism. Fasa över hur alla ambitioner att åtminstone fejka demokrati övergetts av regeringen till förmån för våldsam repression och kompromisslösa nedskärningar som får Thatchereran att likna silkesvantar. Cynism över hur flera år av enorma mobiliseringar visat sig helt lönlösa gällande att stoppa ens delar av högerregeringens agenda. I år har enligt vissa uppgifter över 6000 demonstrationer genomförts i Spanien, flera av dem tiotusentals eller till och med hundratusentals personer starka. Regeringens svar har varit att rycka på axlarna och  växla upp den ångvält de kör över det som en gång var den spanska välfärdsstaten.

För att förstå hur vi hamnade här behöver vi gå tillbaka till 2011 och den jordsskredsseger som högerpartiet Partido Popular vann i ett val som trots allt möttes av optimism från vänsterrörelser runtom i världen. Orsaken var naturligtvis inte valresultatet, utan det låga valdeltagande som följde på torgockupationerna veckorna innan och det stora deltagandet i dessa. ”¡Que se vayan todos! ¡Democracia real ya!” – ”Avgå alla! Riktig demokrati nu!” ljöd ropen inte bara vid Puerta del Sol och på Plaza Catalunya utan på torg runtom i hela landet, varenda liten stad hade sin egen ”Asamblea 15M”.

Som Michael Hardt och Antonio Negri uppmärksammade året efter i sin text ”Förklaring” och Hardt ytterligare underströk när han besökte Madrid tidigare i höst, var det en rörelse som avvisade allt erkännande av den representativa demokratins legitimitet som blev den största proteströrelse Europa sett sedan irakkrigets början. Efter ytterligare en mandatperiod av nedskärningspolitik administrerad av socialdemokratiska PSOE, som svek de flesta av sina progressiva löften från det föregående valet, blev kravet på en annan sorts demokrati något som slog an i väldigt breda folklager. Demografin i proteströrelsen 2011 beskrivs av de flesta som var på plats som oerhört blandad – medelålders medelklass sida vid sida med pensionärer, gymnasieelever och ”unga” prekära arbetare (i Spanien är det mycket vanligare än i t ex Sverige att vara barnlös och arbetslös högt upp i 30-årsåldern).

Valbojkotten som torgockupationerna manade till var framgångsrik i bemärkelsen att många deltog, men på kort sikt blev konsekvensen, naturligtvis, den tidigare nämnda egna majoriteten för PP i parlamentet. För att förstå vad som hänt sedan dess och var vi befinner oss idag är det nödvändigt att dels titta på hur 15M förändrade de progressiva rörelserna, men också hur reaktionära krafter har reagerat. Till att börja med bör det påpekas att 15M aldrig var en homogen rörelse, och att vad som kommit efter inte heller är det. De autonoma aktivister som deltog har i många fall de senaste åren varit drivande i projekt som inte skiljer sig särskilt mycket kvalitativt från de praktiker som finns på många andra håll i Europa: kvartersråd, blockader av vräkningar, kollektivtrafikkampanjer, husockupationer och mycket annat: skillnaden mot andra länder har bestått i den omfattning som dessa rörelser nått – bara i Madrid sker åtskilliga vräkningsblockader, med upp till hundratals deltagare tidigt på vardagsmorgnar, varje vecka (rörelsen kallas PAH – ”Plataforma de Afectados por la Hipoteca”). Det ideologiska kluster som representeras av nätpirater, moraliskt eller konspirationsteoretiskt orienterad kritik av kapitalismen, ”sanningsrörelser”  och liknande (gänget med V för Vendetta-masker, för att uttrycka sig kort) har organiserat sig i ”Partido X”. Nya aktivistnätverk som Juventud Sin Futuro (JSF) och Democracia Real Ya (DRY) har vuxit fram kring demokratifrågan och deltar i mobiliseringar runtom i landet. Den feministiska rörelsen har fått ett starkt uppsving, liksom en stormötesbaserad studentrörelse, med mera. Den gemensamma nämnaren är som nämndes ovan avvisande av den representativa demokratin – praktiskt genom direkt aktion såväl som ideologiskt genom krav på deltagande och direktdemokrati.

Gällande den borgerliga reaktionen, å andra sidan, kan det vara värt att säga något om PP:s historia och politiska agenda. Partiet grundades på 80-talet, i det vakuum som uppstod på högerkanten efter demokratiseringen som följde Francos död. PP har sina rötter i Alianza Popular som grundades 1976 av Manuel Fraga, före detta vicepresident och inrikesminister under Franco. De har konsekvent avvisat alla former av uppgörelser (sanningskommissioner, folkrättstribunaler osv) med den fascistiska eran, och under sommaren löste den ena skandalen av den andra gällande partiets kopplingar till den allra yttersta högern. På frågan om varför Spanien saknar ett nyfascistiskt parti i stil med Sverigedemokraterna eller Front National i sitt politiska landskap, är svaret helt enkelt att de strömningarna organiserar sig tillsammans med de neokonservativa i PP. Partiets demokratiska fernissa har alltid varit tunn, deras ideologiska lojalitet ligger hos den katolska kyrkan och näringslivet, två instanser som i bästa fall i liten grad reformerats sedan fascisteran (det har förstås skett privatiseringar av de gamla fascistiska monopolen, men de som gynnats av detta är förstås de vanliga misstänkta – höjdare från den nygamla regimen och deras närstående).

I ljuset av detta ligger det nära till hands att fråga sig om inte den oerhörda reaktionära offensiv som genomförts de senaste dryga två åren, förutom att vara ett av eurokrisens många exempel på vad Naomi Klein kallade ”chockdoktrinen”, också hänger ihop med det breda avvisande av det rådande politiska systemet som torgockupationerna visade på. De krafter som PP organiserar och företräder skapade partiet som en pragmatisk anpassning till en ny politisk situation efter demokratiseringen, som krävde att de gick igenom de demokratiska rörelserna tillsammans med socialdemokraterna. När folket inte längre köper det korrupta skådespel som den spanska parlamentarismen sedermera visat sig vara, blir frågan för överklassens representanter varför de ska fortsätta med detsamma. Gärna demonstrationsfrihet, så länge det inte blir för mycket demonstrationer. Gärna åsiktsfrihet, så länge inte för många tycker fel.

”Ley orgánica de Protección de la Seguridad Ciudadana” kan på så sätt beskrivas som ett av många steg i en upptrappning av verkligt politiska konflikter vid sidan av den postpolitiska parlamentarismen – borgerlig reaktion mot en folkrörelse för demokrati och för det gemensamma. Representationens otillräcklighet möttes av direkt aktion, som möts av ökad repression. I januari har den madridbaserade gruppen enRed, som består av aktivister från ett flertal av de nätverk och grupper som beskrevs ovan, kallat till ett konstituerande första möte för en ”rörelse för en konstituerande process”, ett försök att hitta gemensamma krav på ett alternativt politiskt system som den mångfacetterade 15M-rörelsen kan mobilisera kring, ett försök att gå från att avfärda ett system till att konstituera ett annat. Kanske kan den skiljelinje som nu så tydligt dragits upp möjliggöra en bred mobilisering brett kring detta, motivera organiserandet av en uthållig kamp för en demokrati värd namnet. En sådan kamp framstår som allt mer akut nödvändig under den nygamla regim vars förtryck bara blir alltmer naket.

Sammanfattning av vad lagen innebär (spanska): http://www.elmundo.es/espana/2013/11/29/52985b7468434195418b4592.html

Annonser